Lisas…

Lågperiod.se och jag hatar det. Varför kan man inte vara nöjd nångång och känna lite glädje!?

Nejdå, klumpen i magen finns där och ibland blir den för stor och trycker sig upp så fast man försöker svälja ner den.

Men det hör till, man är deppad, man räknar bara allt som är dåligt och längtar bort till något bättre och ser inte det fina man har omkring sig.

veckans citat från kalendern
-När jag hör någon sucka ”livet är hårt”, är jag alltid frestad att säga ”jämfört med vad?”

Haha ja men livet är hårt. Är det något jag bestämt mig för så är det att leva det jävla hårda livet och inte fly, lägga sig ner å dö, det är värdelöst. Man vet va man har men aldrig va man får.
Och hur jävla nere jag än blir så är det att skrika och gråta sig hes och slå hårt i väggen – andra längtar sjukt mycket efter döden i samma situation.
Va fan är döden att längta till!? ”Slippa allt”, eh man blev inte född för att ”slippa allt” heller!
Ben there don that, sorry för svengelska men visst har jag oxå kännt så en gång i tiden, ”slippa allt”, bara försvinna, lägga sig ner å dö, att det skulle vara skönt typ…?
Tänk om jag hade dött då egentligen? Eller hade det varit lika bra? ödet? Ja men nu blev jag ju ”lyckligt lottad” som blev kvar på jorden och inte ens lite tacksamhet kan jag visa omgivningen eller MIG själv framförallt.

Jag är arg på mig själv och alla andra, för att saker inte blev så bra som jag hade tänkt mig. Men hur ofta händer det då? Vissa föds med guldtänder, andra jobbar ihop dom och så sånna som jag, mal otacksamhet och att inte duga till nånting.
Man grämer sönder sig själv, osthyvlar sig själv tills det bara gör mer ont.
Och varför gör man det helt plötsligt?

Varför kan ett ord, en bild, ett minne, en plats, en läst mening eller en händelse eller bara en dålig dag, göra att man börja gräma, anklaga och osthyvla sig själv?
Ond cirkel, jag blir arg på mig själv för att jag gör det oxå, men bearbeta å gå vidare e väl inte så jävla enkelt alla gånger.

Jag valde en skogsväg en bra bit upp i skogen, mörk höstkväll, 2007, inte helt nyktert men ändå kört dit. Allt var så jävla fel och med mobilen i den ena och kniven i andra, tänkte jag att ”nu vill jag slippa allt”.
Lyckades ju tappa kniven och kvar var att ringa någon och beklaga mig. Så förlåtande personer kan vara i en sån situation, så övertalande! Men tja det gick ju bra, blev ju trött å vände hemmåt tillslut.

Det jag har riktigt roligt åt idag är att jag nån dag senare åkte tillbaka och letade på kniven, fickkniv och blev överlycklig. Den stora glädje vissa materiella ting ger mig är obeskrivlig och smått sjuk, men jag får älska mina ”pinaler” om jag vill:-) Min älskade kniv som jag fattat tycke för.

Jag vet inte hur det kommit sig att jag börja tänka annolunda, vissa lever dag månad och år, ut å in med sina självmordstankar. Mina försvann, jag vet inte om jag absolut vill leva, men dö tänker jag då fan inte. Men vissa bitar i livet gör så jävla ont, kniven rakt i hjärtat och det är ju synd att man ska behöva känna så men jag får nog uppleva det många gånger.

Jag har bara inget bra sätt att ta hand om mig själv i en sån situation, får ju direkt självanklagande ångest som ibland gör att man tappar andan.
Kan man inte bara trycka på en knapp, så den slutar lika fort som den dyker upp?
Jag har lärt mig leva med många brister, denna bagatell måste jag väl oxå lära mig leva med.

Eller arbeta bort. Många drogar ner sig totalt, slipper alla symtom och svävar fram i sin egen värld, men grunden till det onda finns ju kvar, det är den jag vill åt och jag vet inte hur jag hittar den i mig själv. Livsuppgift?
Somebody, tell me =)

Och tänk om jag berättat, ibland får jag sån lust! Jag tycker numer självmordstankar är ganska löjliga men kan ändå inte låta bli att bara vara den där uppmuntrande, glada och stöttande personen.

Tänk om jag sagt åt henne att hon inte skulle skära sig tvärs över sina handleder utan sticka kniven så hårt i sidan på halsen hon bara kunde och vrida om?
Eller att det finns ingenting som håller dig kvar här på jorden. Djuren tar alltid någon hand om och det finns alltid två föräldrar till ett barn, klart barnet klarar sig utan dig.
Han har helt slutat älska dig, du håller honom fast vid dig bara för att du vill ha någon att leva med.
Var det du som körde? Ja men va roligt, du lever ju idag!

Även om man vill provocera igång en diskussion, i ett ämne jag klarar av så ska man ju inte vara oförskämd, även om det är sant.
Hade jag blivit nöjd om fyra vänner dött, pga av nått jag sagt? Nej troligen inte.

Så trist att se andra plåga sig själv med dumma tankar. Dock önskar jag att någon kunde säga nått till mig så jag fick tänka lite. Jag plågar mig själv lika mycket, jag vill bara inte dö, men visst, jag vill oxå ”slippa allt”!!!

Borde verkligen städa i hallen uppe, ett rum man bara passerar och dumpar saker i. Nu har jag bara en smal gång kvar av rummet.
Jag måste arbeta på att släppa vissa saker. Saker som bara tar plats, sånna som inte uppfyller varken prydnad eller lyckorus hos mig. Nu måste jag sova, läggdax nu, men alles för många timmar försent.